Självbevarelsedrift.

Sökte jobb i en presentbutik.
Dom besvarade min ansökan direkt.
Bad mig över telefon. Vara mer specifik.
Liksom göra en professionell utvikning. Kring. Varför just jag.
Ville jobba med presenter.
Slå in gulliga nallebjörnar till studenter.
Hänge mig åt kuddfodral med volang.
Ytterligare falanger av gåvoartiklar. Med Carpe Diem och så.
(Jo. Budskap säljer. Det får man faktiskt förstå.)
Tillsammans med doftljus i glada pasteller.
Som också går som smör. Gör underverk för ditt humör.
Och så vidare.
Vad värre var. Där och då.
Kunde jag tyvärr inte komma på. E n enda anledning.
Till att livsbejakande budskap skulle bli mitt levebröd.
Kände inte en gnutta av den glöd.
Som brinner av drömmar. Lever på yrkesstolthet.
Och det var väl just det.
Som var kruxet.
Men någonting vuxet var jag ju tvungen att svara.
Jo. Åtminstone respektfullt förklara.
Att presenter knappast var min nisch.
Att min tidigare fetisch. För örngott med citat. Inte var adekvat.
Nog.
Sagt och gjort. Jag tog. Tjuren vid hornen.
Sade som det var.
Presentbutiken svarade.
Men visst är det väl du som har. Skickat in ansökan ändå.
Ja sade.
Visst är det så.
Men det skedde tyvärr.
En morgon när jag sket i min magkänsla.
Lovade mig själv att det här. Skall minsann bli dagen.
Då jag tar mig i kragen.
Och skaffar ett "riktigt arbete".
Ända tills mitt samvete. Sade något helt annat.
Presentbutiken röt.
Det var väl förbannat. Egoistiskt. Onödigt.
Att säga något ytterligare. Verkade överflödigt.
Så vi lade på. Luren.
Omskakad. Av hela proceduren.
Beslöt jag mig för att lyssna mer på magen.
Framöver.
När det kommer till att fånga dagen.
Är det allt.
Jag behöver.