Reflektion.

Vaknade i morse.
Dålig hårdag. Gårdag. Lårdag.
Extremt självmedveten.
Erfor en längtan.
Bli ett med den svala halltapeten.
Liksom obemärkt sjunka in i gipsväggen.
Ta ledigt från mitt utseende.
Tänkte.
Någon slags överseende.
Kanske det finns.
Om jag kommer ansiktslös idag.
Lämnar kroppens konturer ett slag.
Går till jobbet utan.
Nogsamt rullar in mig i tapeten.
Lämnar lägenheten.
Och mina karaktäristiska anletsdrag därhän.
En välbehövlig karantän.
Det torde ju hjälpa upp mitt humör.
Ja. Det borde verkligen göra skillnad.
Att inte ha någon hud.
Med tapeten som enda skrud.
Navigera sig framåt i t-baneruschen.
Strunta i morgonduschen.
Skita i parfym.
Göra sig osynligt anonym.
Vore såklart väldigt befriande.
Detta skriande behov.
Att se presentabel ut.
Är liksom inte lika akut.
När man rockar en tapet.
Kraven mindre höga.
På att falla till föga.
Se ut som folk gör mest.
Och ändå sticka ut.
Precis. Så där. Lagom. Mycket.
Göra det perfekta helhetsintrycket.
Utan att krevera över sina nya former.
Alla högklackade normer.
Som dagligen skaver.
Vem har inte försökt följa idealen.
Liksom utplånat sig själv.
Fullkomligt galen.
Eftersom det är ett enmanskrig man aldrig kan vinna.
Visst kan skavanker blekas och försvinna.
Men den inre stridigheten.
Sviktande identiteten.
Består.
Men.
Det är då man får.
Sätta p.
För sina mindre konstruktiva infall.
Se till.
Helheten.
Lämna den kala halltapeten.
Och möta sina demoner.
Naken.