Pjuck.

Ibland.
När ledan blir för stor.
Händer det.
Jag följer skor.
Nyfiket.
Spekulerar.
Kring milen de gått.
Tvivlar kring utsträckningen.
Av skovård de fått.
Ni vet.
Jag brukade sälja skor.
Det är faktiskt inte.
Så simpelt.
Som man tror.
Nej. Tro mig.
Det bor.
En själ.
I varje par.
Ett säreget uttryck.
Som ingen annan har.
Foträta.
Klackade.
Blanka.
Eller slitna.
Snordyra.
Billiga.
Väderbitna.
På tok för hala.
En smula för små.
Tar de oss. Likväl.
Dit vi vill gå.
Sådant.
Jag tänker på.
Tillsammans. Med alla dessa.
Sylvassa.
Stiletter.
Dramatiska.
Rosetter.
Trendiga.
Paljetter.
Och.
Märkessandaler.
Som fyndats.
På någon av nätets portaler.
För vem har inte någon gång.
Valt för stora skor.
Riktigt dukat under.
Medan man hoppas och tror.
Att ingen annan ser.
Jodå.
Sådant man blickar tillbaka på.
Tankfullt ler.
Säger.
Ja. Men dom var ju så snygga.
Idag.
Går man all in.
På det trygga.
Inget mer att säga om den saken.
Mer än. Att man numera. Slipper. 
Den bittra eftersmaken.
Som bara ett skoskav av rang.
Efterlämnar.