Ögonblick.

Vaknade imorse med igenbommat vänsteröga.
Orimligt höga. Förväntningar.
På resten av min dag.
Med tanke på att jag.
Knappt kunde se.
Tänkte.
Ingen idé.
Att gå igång.
Kan bara kisa och le.
Åt eländet.
Låta svullnaden leva om.
Vara som. Vanligt.
Avslappnat inkognito.
Med mörka solglas som sköld.
Inte som att jag har en livshotande böld i ansiktet. Liksom.
Finns ju alltid dom. Vars ok är tyngre.
Man blir knappast yngre.
Och sommaren är här.
Ja. Ni fattar.
Kände.
Sånär som outtröttlig optimism.
Om än i schism. Med mina kroppsliga funktioner.
Nåväl.
Tisdagen fortgick.
Arbetade.
Kände mig inte superkvick.
Men vid fortsatt gott mod.
Var först under eftermiddagen jag förstod.
Att även höger öga kastat in handduken.
Tänkte.
Jaha. Det här var just snyggt.
Inte helt tryggt. Att glida runt i tillvaron.
Suddigt seende.
Förvisso idiotiskt leende.
Men utan kompass.
Repiga vintagebrillor.
Tala om synvillor. Liksom.
Det var just då som.
Jag skymtade en saknad vän.
Inte helt säker på min sak. Förstås.
Men visst var det hen.
Kände mig tacksam. Själaglad.
Min tilltufsade fasad. Till trots.
Instinkten är det väl sällan fel på. När resten av sinnena ballar ur.
Fortsatt dur. På mig. Alltså.
Men till imorgon får ögoninfektionen gärna passera.
Orkar faktiskt inte kisa mera.
Och alla dagar är inte gjorda för överdimensionerade solglasögon.