Meriter.

Drömde.
Jag tog anställning vid ett krematorium.
Ett för mig. Helt outforskat.
Territorium.
Chefen sade.
Kavla upp ärmarna. Flicka lilla.
Här på krematoriet.
Finns mycket att gilla.
För den som bara.
Visar lite tåga.
Ett jävlar anamma.
En inre låga.
För här på krematoriet.
Gäller det att våga.
Ta det där slutgiltiga steget.
Annars.
Blir du inte långvarig.
I det här kneget.
(Och så vidare. Och så vidare.)
Jag nickade stumt.
Ville väl inte.
Säga något dumt.
Under min allra första arbetsdag.
Men innerst inne.
Visste jag.
Att krematorium.
Inte är för mig.
Ja.
Vill man vara mer specifik.
Kan man väl säga.
Att lik.
Inte är mitt kärnområde.
Även om.
Både. 
Det okända. 
Döden.
Slutgiltiga öden.
Alltid fascinerat.
Är det inget.
Jag hitintills briljerat
I.
Likväl.
Så får det bli.
Sade min nya chef.
Jag utnämner dig till min nya förman. 
Nej. Det vet jag inte om jag kan.
Sade jag.
Märkbart svag. 
Jodå.
Du börjar redan idag.
Sade han.
Ja.
Nog för det är sant.
Att kvinnor kan.
Men det här att bli befordrad.
Redan första arbetsdagen.
Kändes lite extra.
Svindlande i magen.
Jantelagen.
Och det.
Dålig självkänsla.
Ni vet.
Hur det kan vara.
Ibland.
Är det bara.
Så smickrande.
Att. Bli. Sedd.
Om än.
Vilseledd.
(Och så vidare. Och så vidare.)
Men.
Som alltid i drömmar.
Sitter logikens sömmar.
Ganska löst.
Så jag skrattade väl nervöst.
Varpå. 
Vi skakade hand på saken.
Ändå.
Jag och min chef.
Jaha. Tänker ni.
Så vad fasen är då haken.
Du som verkar.
Sååå vaken.
Sugen på nya utmaningar.
Där ingen uppgift är för svår.
(Och så vidare. Och så vidare.)
Jo. Jo.
Men ni förstår.
Känslan.
När man går.
Sönder.
Inuti.
Egentligen. Fantiserar om. 
Att bli.
Något helt annat.
Till exempel.
Trapetskonstnär.
Spelar. Inte ens.
En kometkarriär.
På ett erkänt krematorium. 
Någon roll.
Så tillbaka på noll.
Lämnade jag liken därhän.
Skrev flitigt ned.
Den här lilla essän.
Svingade mig vidare i livet.
Inte mycket mer att säga om saken.
Nu är jag. Åter.
Klarvaken.
Mer levande.
Än någonsin.