Klarspråk.

Då står det äntligen klart.
Att ett NEJ betyder ett NEJ.
Underbart.
Betyder alltså enligt lag.
Att jag.
Säger NEJ.
Och faktiskt menar allvar.
Till skillnad från tidigare.
När andemeningen inte var lika kristallklar.
Kroppsspråket mindre uppenbart.
För mottagaren.
När ett rungande NEJ.
Istället kunde betyda JA.
Till exempel.
Åh vad bra.
Att du ställer dig på mitt huvud.
Jag som liksom sade NJA.
Och inte NEJ.
Tjohej.
Vad skönt.
Ja nu har du grönt ljus.
Att fortsätta stampa.
Klampa.
Över hela mig.
Eller.
Det gör inget.
Du får.
Jag förstår.
Att du pressar dina lår.
Mot mina.
Drar mig i håret.
Här på bussen.
Som förvisso varit tom ända sedan Slussen.
Men jag sade ju inte NEJ.
Bara grävde efter min pepparspray.
I handväskan.
Ja.
Ni fattar.
Och jag. Som verkligen uppskattar.
Tydlighet. I alla led.
Finner det uppfriskande med raka besked.
Så här något decennium för sent.
Ja. Inget illa ment.
Men bara för att man inte bär runt på plakat.
Krossar patriarkat.
Blåser i vuvuzuela.
Hela. Dagarna.
Borde en nog så tyst negation.
Vara en tillräcklig action.
När måttet är fullkomligt rågat.
Och för alla som inte vågat.
Göra det.
Är den nya författningen en klen tröst.
Ångesten i bröstet.
Permanent.
Men låt oss ändå applådera initiativet.
Sitter långt inne.
Det där gigantiska klivet.
Mot den bästa av världar.
Där ingen längre avfärdar.
Ett NEJ.
Och alla kan säga.
JA.
Till livet.