Hårfint.

Drömde jag var kung.
Träffade mannen med stora versaler.
HAN som skulle bli mitt VI.
Och kärlek som ditintills varit en utopi. Blev plötsligt skönjbar.
Enkelt äkta. Självklar.
Utan krusiduller.
Osedvanligt fräck frisyr hade han. Min kille.
Nästan så jag ville.
Klippa mig likadant.
För att ytterligare befästa vår relation.
Livet på tronen hade ju varit så ensamt.
Jag ville skrika ut till hela världen att den tiden var förbi.
Med ett hejdundrande frieri.
Hjärtat i brand.
Be om hans hand.
Tillsammans styra mellanmjölken land.
Framåt.
Med trendig frisyr.
Men där någonstans gick allt överstyr.
I drömmen.
Hovet ringde.
Sade.
Du. Det här med din killes hår.
Går. Liksom bara inte.
Du förstår.
Den typen av nymodighet är inget vi lyfter fram.
Här måste vi dra alla över en kam.
Som vi gjort i alla tider.
Att vara regent ställer onekligen sina krav.
Gustav Vasa hade vänt sig i sin grav.
Hade han fått se detta spektakel.
Nej. Vi kräver en regelrätt page.
Om inte. Sänker vi ditt apanage.
Och ransonerar dina praliner.
Ja. Vi har våra doktriner.
Tillika en tydlig tradition att följa.
Alla skäl att dölja. Verkligheten som den faktiskt ser ut.
Och där hade drömmen förstås kunnat ta slut.
Hela mitt inre på ända.
Tänkte. Vad fan skall nu hända.
Med den storslagna kärleken.
Och kan man inte ens få ha sitt hår ifred.
Då är hela världen sned.
Jag vill kliva av.
Inget att resonera. Om.
Jag vill genast abdikera. Som.
Kung över mellanmjölk.
Hovet svarade.
Men kära nån. Vilken dramatik.
Du är dig verkligen inte lik.
Den här mannens frisyr har tagit ditt förstånd.
Lång historia kort.
Vi gick några tuffa ronder.
Tills hovet slutligen föll till föga.
Till min oändliga lättnad. För oddsen var inte höga.
Och är sällan så.
I mellanmjölkens förlovade land.
Men med jämna mellanrum.
Glimmar det till litegrand.
Hoppet tänds. Idealen vänds.
Kärleken vinner.
Amen.
Och för övrigt.
Vad finns det inte att gilla.
Med en kung i hockeyfrilla.
Vid slutet av dagen. Hänger det inte på håret.