Behovsanalys.

Kom hem med övertänt barn från dagis.
Själv så där lagom vidbränd.
På mödrars vis.
Med sömnlösa nätter.
Som gått i repris.
Hormoner som månatligt bråkade i kroppen.
I allmänt olag med formtoppen.
Det ivriga barnet sade.
Mamma.
Jag behöver titta på Fåret Shaun.
Du behöver ge mig din telefon.
Jag sade.
Visst. Det skall du få.
Om du bara kan gå.
Lite längre in. I Hallen.
Sätta dig på pallen.
Så jag kommer in med matkassarna.
Och kom ihåg att tvätta tassarna.
När du tagit av dig sandalerna.
Det otåliga barnet plockade raskt fram. Versalerna.
Gapade.
Jag vill ha Fåret Shaun.
Jag vill ha din telefon.
Jag artikulerade.
Jo. Förstår.
Men innan det blir tal om några får.
Alls.
Behöver du gå in.
Låta mamma. Ta av sin. Jacka.
Varpå det uppretade barnet. Motvilligt började backa.
Bakåt.
Stampa i ren indignation.
Vråla.
I en helt annan ton.
Men mamma.
Jag måste ha. Fåret Shaun.
Jag måste ha. Din telefon.
NU.
Och så här efter. Det fåraktiga kriget.
Undrar man ju.
Varför göra det så förbaskat komplicerat.
Är det liksom på tok för avancerat.
Att högprioritera ett animerat får.
Inte som att. Världen går.
Under.
Men just i sådana stunder.
Kan det faktiskt kännas. Precis så.
Särskilt.
När det handlar om två.
Sammanflätade individer.
Med helt separata behov.
I utveckling. I rullning.
Som ständigt ställs på prov.
Med varierande resultat. 
Nåja. En stund senare.
Lagar jag mat.
Medan det harmoniska barnet.
Lånar.
Min telefon.
Ser på.
Fåret Shaun.
Tar det kallt. 
Plötsligt. Är vi. Rörande överens.
Om allt.
Fridens liljor.