Hon.

Dagen före morsdag.
Lekte jag med min dotter i parken.
Bredde ut en filt.
På den sommargröna marken.
Låg vi.
Småpratade en stund.
Hon sade.
Mamma. Titta. Jag blundar.
Mamma. Jag har fötter.
Mamma. Jag måste ha nötter.
Jag vill blåsa en stor bubbla.
Jag sade.
Visst. Men försök att inte snubbla.
Då rinner ju bubblorna ut. Du vet det har hänt förut.
Och kan du snälla behålla sandalerna på.
Hon sade.
Okej. Men då. Behöver jag ett kattplåster till min armbåge.
Här.
Hon pekade.
Jag nekade.
Sade.
Har tyvärr inga kattplåster med mig ut.
Hon sade.
Mammas kattplåster är slut.
Jag nickade.
Hon vickade på sina små brunbrända tår.
Sade.
Mamma. Det står. En hund där borta.
Jag sade.
Ja. Vi kan fråga om du får. Klappa.
Hon sade.
Min pappa. Jobbar.
Mamma har en kaffemugg.
Jag sade.
Sluta tugga på din solhatt.
Hon sade.
VILL ha ett kattplåster mamma.
Jag svarade.
Jag vet. Kan tyvärr inte lösa det. Nu med detsamma.
Hon sade.
Du är min mamma.
Jag har jos.
Jag vill gosa. Idag.
Strök henne över ryggen.
Så lycklig. Att just jag. Var en del av henne.
Jag sade.
Mamma älskar dig.
Hon sade.
Mmm.
Du måste kittla mig.
Jag sade.
Okej.
Lade mig tätt intill.
Hon sade.
Jag vill. Sjunga.
Hennes armar och ben. Plötsligt tunga.
Medan hon nynnade på Jungfru jungfru skär.
Somnade väl när.
Hon kom till Lundström.
Fortsatte i en dagdröm.
Med sin solvarma arm mot min.
Ett skrynkligt kattplåster. I sin. Hand.